När New York införde sin noll-tolerans, på initiativ av den dåvarande borgmästaren, var det för att städa upp i staden och möjliggöra för vanliga människor att känna trygghet i det offentliga rummet. Det var en förutsättning för att kunna återerövra staden. De kriminella gängen och buset hade tagit över stora delar av bland annat Central Park och andra delar av New York.

Svenskar slogs med häpnad av våldets omfattning och fascinerades av polisens enträgna arbete. Sedan ett antal år tillbaka har det gett stor effekt och New York kommer i dag på tio i topp-listan över världens tryggaste städer.

Hur ser det ut i Sveriges städer? Ja, än så länge klarar vi oss bra i en internationell jämförelse. Men när vi tittar närmare är vi på väg i fel riktning. I städer och samhällen där små förseelserna inte får konsekvenser eller omhändertas börjar spiralen gå nedåt. När otryggheten gör sig påmind undviker vanliga människor de otrygga områdena. Det i sin tur gör att mer bus och rena brott kan begås osedda.

I en sådan stad eller sådant samhälle kan inte attraktivitet växa fram. En stad bygger på människor och att människor vistas i det offentliga rummet. För oss som kallar oss samhällsbyggare kommer nästa stora utmaning att bli – vare sig vi vill eller inte – att stävja brottslighet och att investera i trygghetsskapande åtgärder. Det kan handla om extra städning, väktare, belysning och trygghetskameror.

Vi måste gemensamt börja agera för att stoppa den kriminalitet som brer ut sig i form av rån, överfall, beskyddarverksamhet mm. I vissa delar av Sverige växer skuggsamhällen fram med egna rättssystem.

Vi måste börja anamma nolltoleransen. Det gäller oavsett om det är en man som kissar i en port eller en trasig lampa. Om vi som jobbar med fastigheter och stadsbyggnadsfrågor inte har med oss dessa trygghetsaspekter när vi planerar, bygger och förvaltar riskerar vi att spä på en utveckling vi inte vill ha.

Svenskt polisväsende måste stå starkt, men det kommer inte att räcka. Vi kommer alla att få betala även bortom skattsedeln för en ökad trygghet. Både med pengar men också i mod och i tid.

Vi har alla ett individuellt ansvar att anmäla klotter, avföring och skräp i vår offentliga miljö. Fastighetsägare har ett ansvar att sanera, investera i belysning och kanske anlita väktare för säkrare områden. Krogägare har ett ansvar för krogmiljön och det som händer inne på krogen. Rökare och snusare ansvarar för att snus och fimpar hamnar i askkoppar och papperskorgar och så vidare. Stort som smått är allas ansvar för att skapa nolltolerans.

I varje projekt vi jobbar med bör vi framöver fråga oss på vilket sätt platsen blir en tryggare plats genom det som planeras? Underlättar jag eller försvårar jag brott genom detta beslut? Det är bara genom trygghet vi kan skapa attraktivitet och det är bara genom attraktivitet vi kan skapa trygghet. Titta inte på någon annan. Gör något själv.

Kristina Alvendal, Årets Samhällsbyggare 2017
kristina@alvendal.com

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 4 2017