Som emeritus och nuvarande hemmavarande pensionär råkade jag en morgon slå på TV:n och hamnade mitt i en intressant riksdagsdebatt om de långa handläggningstiderna för fastighetsbildning. Statsrådet Peter Eriksson hade fullt upp att redovisa åtgärder som förväntas korta handläggningstiderna, bl a ny GD och en ny styrelse samt att ”regeringen följer utvecklingen”.

Undertecknad har under 40 år som anställd på KTH haft förmånen att nära följa utvecklingen av lantmäteriutbildningen. De senaste åtta åren med position som skolchef på KTH och före detta medlem i lantmäteriets styrelse. Frågan är hur ser jag med min erfarenhet på den nuvarande problematiken med långa handläggningstider på en glödhet byggmarknad?

Frågan om handläggningstider och kompetensförsörjningen har tagits upp på ett flertal styrelsemöten. Det enkla svaret är att det är för få anställda och dessutom för få som har en spetskompetens att hantera komplexa förrättningar. En avgörande anledning till detta är oviljan att lönekonkurrera med privata sektorn. De som nyss tagit examen och fått ett första jobb på lantmäteriet utgör ett hett byte för den privata sektorns markexploatörer.

För att fördjupa svaret på ovanstående fråga måste vi ta ett längre steg tillbaka i tiden. I början av 1980-talet uttryckte företrädare för lantmäteriet vid ett möte med sökande till olika inriktningar på KTHs civilingenjörsutbildning att de närmaste 20 åren fanns inget behov att anställa några lantmätare (läs fastighetsbildare). I min dåvarande position som utvecklare av KTHs utbildning av fastighetsekonomer tackade jag och tog emot allt större skaror av blivande civilingenjörer med fastighetsekonomisk inriktning.

Ungdomarna som på 80-talet och senare söker till högskolan har få eller inga referenser till lantmäteri. Vår tids hjältar är inte lantmätare med undantag för den kärna av sökanden som är orienterare med kartintresse eller har en far eller mor som genomgått utbildningen! Går vi tillbaka till 1970-talet så krävdes höga betyg för att komma in på KTHs lantmäteriutbildning och lantmäteriet kunde ur varje årskurs rekrytera de med de högsta avgångsbetygen. Kompetensen var säkerställd. De fastighetsbildare med examen på 1970- och 1980-talen går nu i pension och tar med sig kompetensen att driva komplexa förrättningar.

Den svenska universitetsutbildningen internationaliserades med start på 1990-talet. I en struktur med kandidat- och magisterexamen gavs utbildningarna i allt högre uträckning på engelska. Undervisningen på engelska passade dåligt för den svenska faststighetsrättsliga lagstiftningen. Ett motdrag på KTH var att betona rollen som fastighetsutvecklare. En följd av detta var att utbildningen ännu mer passade som han i handsken för den privata sektorn.

När Peter Eriksson i Riksdagens talarstol betonar att ny GD och styrelse ska ”lösa problematiken med långa handläggningstider” då blir jag nyfiken på hur det ska gå till utan att man konkurerar med lönerna eller konkurrensutsätter allt inom fastighetsbildningen förutom myndighetsutövningen. Som en extra krydda kräver regeringen att förrättningskostnaderna ska minska i ett system som för närvarande tillämpar tidstaxa. Törs man säga Lycka till!

Stellan Lundström

Professor emeritus i fastighetsekonomi, KTH