Marika Johansson

Som liten drömde hon om att bli som Walt Slade, 60- och 70-talets kioskroman-hjälte och Texas ranger. Han som red mellan olika städer och hjälpte sheriffer att skapa ordning och trygghet i Vilda västern.

I dag gör kriminologen Marika Johansson just det – men här hemma i Sverige. Och utan häst.

 

Redan i mellanstadiet var Marika Johansson fascinerad av vad som ligger bakom brottsliga handlingar. Det har sedan följt henne och påverkat hennes karriär.

– Nu när jag tittar tillbaka ser jag ju den röda tråden i mina vägval i livet, konstaterar Marika Johansson, som i dag jobbar som kriminolog på Stiftelsen Tryggare Sverige.

Då, som liten, hade hon två starka förebilder – Agatha Christies världskända detektiv, den excentriske belgaren Hercule Poirot, och Jackson Coles Texas-polis, Walt Slade.

– Jag har fortfarande kvar en Texas Ranger-stjärna som mina föräldrar gav mig efter att de varit på en resa i Texas. Walt Slade var helt klart en idol och jag lekte så klart tjuv och polis med mina kompisar.

När hon senare nådde punkten att på allvar välja karriärväg, insåg hon att hon behövde ett arbete där hon kunde kombinera teori och praktik. Så hon valde kriminologprogrammet med inriktning på metodik på Högskolan i Gävle. Och för tre år sedan fick hon jobb som kriminolog och analytiker på Tryggare Sverige. Det är en politiskt oberoende stiftelse utan vinstintressen som fokuserar på att förebygga brott och skapa trygghet i landet.

– Vi har dels en tankesmedja där vi utvecklar kunskap inom det brottförebyggande och brottsofferstödjande området, dels en konsultverksamhet där vi på uppdrag av olika aktörer hjälper till att stärka upp trygghetsarbetet, säger hon.

– Det har visat sig väldigt lyckosamt att kombinera de två eftersom det teoretiska och det praktiska bidrar till varandra. Det passar också mig bra att jobba med båda.

Samspelet människa och miljö

Och vips så har Marika Johansson faktiskt förverkligat sina barndomsdrömmar – men i modern och svensk tappning. Utan att ens har insett det själv. För i dag har vi en situation med en allt grövre organiserad brottslighet och ökad otrygghet för vissa grupper. Och det är där hon vill verka och hjälpa.

– Enligt BRÅs nationella trygghetsundersökning känner sig 53 procent av kvinnorna i socialt utsatta områden otrygga kvällstid. Det här är tragiskt, och hur kan det inte få mer medial och politisk uppmärksamhet?

– Problemet gäller inte bara där. På nationell nivå handlar det om var tredje kvinna. Det är ett stort underbetyg. Dessutom närmar sig 2030 och vi är långt ifrån att nå FNs globala hållbarhetsmål kring ett inkluderande och jämlikt samhälle. Det gör mig orolig.

Vi kan betydligt bättre än så, menar hon bestämt.

– Det handlar mycket om att titta på samspelet mellan människa och miljö, varför brott sker på en viss plats och varför en situation känns otrygg. Där är den fysiska miljön en viktig grund i det förebyggande arbetet.

Bredda perspektiven

Marika Johansson jobbar i dag mycket i våra skolor.

– Där ser vi bland annat på förutsättningarna i den fysiska miljön och vad vi kan göra för att förebygga kränkningar och brott. Till exempel kan vi öka flödet och närvaron av vuxna genom att sprida de funktioner där vuxna befinner sig – lärarrummet och expeditionen. Det tänket saknas i regel när vi bygger skolorna. Personalrummet hamnar ofta längst bort för att lärarna ska få lugn och ro. Det funkar inte.

– Det kan också handla om att skapa siktlinjer för att få en bättre överblick av lokalerna.

Stiftelsens och Marika Johanssons arbete med att skapa trygghet och bekämpa brott gäller naturligtvis inte bara skolans värld, utan all offentlig miljö.

– Det klassiska är att man enbart ser över belysningen när man ska öka tryggheten Men det är bara en aspekt av många. Vi måste bredda perspektiven och se att det också handlar om annat, till exempel ta reda på vad människor tycker är bra med en plats och sedan förstärka den identiteten i gestaltningen. Det är vi dåliga på här i Sverige. Och vi måste skapa en mix av funktioner så att vi skapar rörelse och attraherar olika typer av människor.

– Det handlar i stort om att skapa förutsättningar och möjligheteter för alla att ta del av offentliga platser, så att ingen enskild grupp tar över och dominerar en plats. För att det ska vara möjligt måste människor så klart vara säkra, men också känna sig trygga.

Inkluderande stadsplanering

En paradox är att det faktiskt är fler män som utsätts för våld på offentliga platser medan kvinnor känner sig mer otrygga.

– När vi planerar våra städer måste vi därför fundera vem vi bygger för. Förr i tiden hade kvinnorna inte ens tillgång till det offentliga rummet, vilket påverkade hur det utformades. I dag har vi en helt annan verklighet, men bygger fortfarande ofta med gammal kunskap som grund.

Marika Johansson menar att vi generellt behöver en mer feministisk och jämställd stadsplanering, som tvingar arkitekter och stadsplanerare att vara mer kritiska mot sin egen planeringsprocess. Våra städer måste bli mer inkluderande oavsett etnicitet, religion, socioekonomisk ställning och kön.

– Att exkludera vissa samhällsgrupper i planeringen har medfört förödande konsekvenser på individnivå. När till exempel miljonprogramsområdena byggdes gjordes det i modernismens anda. Det har resulterat i att många av dessa områden har lämnats isolerade från omvärlden, med stora grönområden och koncentrerade byggnadskomplex.

– De har byggts utan en tanke kring vad ett flöde av människor bidrar till, i form av ögon som ser och reagerar.

Lyckat arbete i New York

I New York City jobbar man i dag framgångsrikt med så kallad place making, att skapa platser där människor vill vara. Goda erfarenheter kan exempelvis hämtas från MetroTech BID i Brooklyn.

– I stället för att kopiera Manhattans framgångsrika arbete tog man reda på vad människorna upplevde som Brooklyns identitet och arbetade med att förstärka denna. Det blev väldigt lyckat.

Ett annat lyckat exempel är Bryant Park på Manhattan. Parken har genomgått en total förändring – från att ha hög brottslighet till att vara en älskad plats. Bryant Park Corporation arbetar också hårt för att göra parken till en plats för alla och genomför kontinuerligt en rad konkreta åtgärder för att förändra normer och skapa bättre praktiska förutsättningar för en jämställd plats.

– Till exempel går de ut två gånger per dag och mäter antalet kvinnor respektive män på olika platser i parken. I samband med det märkte de att det bara var män vid parkens pingisbord, och istället för att acceptera fenomenet undrade de varför det var så.

Spela mot motsatt kön

– De testade då med att arrangera en pingis-turnering bara för kvinnor men det gav inte det resultat de förväntat sig. Då började de arrangera ”mixade” turneringar, där man enbart fick spela mot motsatt kön.

Samtidigt arbetade de hårt för att förändra normerna på platsen. Och det funkade! I dag är pingisborden en plats för alla.

Ett annat exempel kommer från Indien, där man har stora problem med otrygghet för kvinnor.

– Vid ett kafé i ett slumområde i New Delhi hängde många män, som stirrade på och kommenterade kvinnorna som gick förbi, och kvinnorna började undvika platsen. Då målade man ögon ”som ser” och uppfordrande budskap på väggen intill. Enligt organisationen Safecity som genomförde projektet upphörde männens beteende inom en vecka och kvinnorna kunde börja ta del av platsen.

Lokala problembilder

Alla kontexter är unika men vi kan implementera samma tänk i Sverige, menar Marika Johansson. Men finns det hopp då? Du målade upp en lite dyster och synisk bild av våra utanförskapsområden i dag.

– Ja, självklart finns det hopp. Sverige är ett land med fantastiska resurser. Men vi måste bedriva ett mer systematiskt brottsförebyggande arbete utifrån lokala problembilder. Min förhoppning är att vi ska kunna implementera brottsförebyggande och trygghetsskapande åtgärder i alla skeden av planeringsprocessen.

Och om tio år? Vart är själv du då?

– Så länge jag har möjlighet att påverka och förbättra samhället är jag nöjd. Jag trivs med min nuvarande roll. I dag jobbar jag på nationell nivå, men kanske att jag då jobbar mer globalt, säger hon.

En kvinnlig Walt Slade som rider ut i världen och arbetar för trygghet alltså. Det är mer än vad Vilda västern-hjälten någonsin lyckades med.

 

Text: Pia Runfors

Marika Johansson
Ålder: 27 år.
Bor: uppvuxen i Uppsala och bor i dag i lägenhet i Barkabystaden i norra Stockholm.
Familj: sambo och katt.
Aktuell som: kriminolog och analytiker på Stiftelsen Tryggare Sverige.
Gör på fritiden: spelar spel, gärna brädspel, är ute i naturen och läser.
På nattduksbordet just nu: har precis läst klart ”How Democracies Die”, om utvecklingen i USA, av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Nu ska jag läsa ”Feministfällan” av Nina Åkestam.