Ansökan om gemensamhetsanläggning för dagvattenledningar inkom till LM för ett antal centralt belägna fastigheter. För fastigheterna fanns en detaljplan som föreskrev att byggnaderna skulle placeras i fastighetsgräns mot gata. Ledningarna var redan byggda och placerade i gatumarken i direkt anslutning till fastigheterna.

LM bildade en gemensamhetsanläggning för bland annat dessa dagvattenledningar. I gemensamhetsanläggningen ingår ledningar i markrör från stuprör på respektive byggnad fram till överlämningspunkt mot kommunalt VA samt dagvattenbrunnar. Gemensamhetsanläggningen upptog ett 2,5 m brett utrymme på den kommunala gatumarksfastigheten.

Kommunen överklagade och yrkade i första hand att ingen gemensamhetsanläggning skulle bildas som upptog utrymme på gatumarksfastigheten. Kommunen hävdade att detta inte var förenligt med detaljplanens syfte. I andra hand yrkades högre ersättning och minskning av upplåtet utrymme.

Mark- och miljödomstolen konstaterade inledningsvis att detaljplanen anger att byggnadernas husliv ska placeras i fastighetsgräns mot gata och att placeringen av dagvattenledningarna inte strider mot av kommunen meddelat bygglov. Lokaliseringen av dagvattenledningarna i enlighet med anläggningsbeslutet utgör en mindre avvikelse från gällande plan.

Även om ledningarna innebär en viss olägenhet för kommunen som ägare av allmän plats kan det inte ses som en avsevärd olägenhet varför upplåtelsen inte heller strider mot 11 § AL.

Mark- och miljödomstolen ändrade LM:s beslut enbart i fråga om upplåtet utrymme som inskränktes till 0,5 m från fastighetsgräns

Efter att kommunen överklagat gav Mark- och miljööverdomstolen dom med följande domskäl.

”Vad kommunen har anfört föranleder inte Mark- och miljööverdomstolen att göra några andra bedömningar än de som mark- och miljödomstolen har gjort. Kommunens överklagande ska därför avslås och mark- och miljödomstolens dom står därmed fast. ”

Mark-och miljööverdomstolen 2016-06-22, F 1962-16, laga kraft.

Text: Jan Gustafsson, tekniskt råd Mark- och miljööverdomstolen