Tätt, blandat och mycket folk på gatorna. Lite som en modern tappning av centrala Stockholm, Malmö eller Göteborg. Så vill Yimby-förespråkaren Patrik Höstmad att våra städer ska se ut i framtiden. Han vill ta tillbaka de stadskvaliteter som gick förlorade i samband med funktionalismens och framför allt bilismens intåg under 1900-talet.  

– Se bara på innerstäderna i våra största svenska städer. Där lyckades man skapa täta och levande stadsmiljöer som människor trivs i. Det är ju därför det är så många som vill bo just där. Det är så vi måste tänka. Så vi måste bygga.

Det säger Patrik Höstmad, docent och utbildningsområdesledare för Arkitektur och Samhällsbyggnad på Chalmers i Göteborg och en aktiv talesperson för Yimby, Yes In My Backyard, ett partipolitiskt obundet nätverk som propagerar för dynamiska och levande täta städer.

Men vad var det då som gick snett med vår stadsbyggnad? Varför fortsatte vi inte att bygga innerstäder som vi en gång gjorde? Ja, då får vi gå tillbaka lite i historien, menar Patrik Höstmad. Problemen började nämligen i samband med funktionalismens inträde på 1920- och 1930-talet.

– På mycket lösa grunder slängde vi plötsligt bort den gamla stadsplaneringskonsten och bestämde att vi inte längre skulle bygga täta städer, utan glesa. Fokus låg på mycket luft och solljus.

– Där gick tyvärr mycket av innerstädernas kvaliteter förlorade. Och med bilismen växte också en tilltro till att bilen var nyckeln till stadens tillväxt.

Bilens intåg i kombination med en stark stat och ett stort behov av att bygga bostäder ledde till en ny typ av stadsplanering. Den gick ut på att sprida ut staden och att bygga stora bilvägar och -leder för att vi skulle kunna transportera oss snabbt och smidigt.

Resultatet blev glesa bostadsområden i förorten. Öar och satelliter isolerade från varandra.

Som grädde på moset växte miljonprogramsområden fram som avspeglingar av 1960- och 1970-talens idé om det svenska välfärdssamhället. Byggtakten höjdes genom att bygga mer rationellt och industriellt.

– Men det tog inte lång tid att inse att det där var en mycket dyr form av samhällsbyggnad. Dessutom ville få bo där och områdena stod snart halvtomma. Byggandet tvärdog och sedan dess har vi försökt att lappa och reparera våra misstag, säger Patrik Höstmad.

Varken hållbart eller smart

På 1990-talet började bostadsbyggandet långsamt tugga igång igen och stadsplanerarna pratade om den goda staden med tät bebyggelse och esplanader. Ändå fortsatte man i mångt och mycket att bygga likriktade och glesa bostadsöar som kräver bilanvändning. Med andra ord en stadsplanering som varken är hållbar eller smart.

Varför denna oförmåga att realisera tankarna på den täta staden?

– Framför allt för att mycket kunskap hade gått förlorad genom åren. Sist vi byggde riktiga städer var ju på 1920-talet. Våra regelsystem är också byggda på principer om glesa städer. Och planeringsprocesserna är utformade efter stora byggföretag som bygger mycket och likartat på en och samma gång.

Med tiden har dock viljan att följa de gamla stadsplaneringsprinciperna vuxit och debatten har dragit igång. Som en motrörelse till Nimby (Not In My Backyard,) kom Yimby år 2007, som förordar täta och levande blandstäder istället för glesa och isolerade bilstäder.

– Det finns så många fördelar med täta blandstäder där kvarteren är sammanhållna och det finns verksamheter i bottenplanen. Allt kommer närmare och vi kan lösa våra vardagliga problem i vårt närområde istället för att ta bilen till ett köpcentrum, säger Patrik Höstmad.

– Den täta staden ger också en ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Utifrån det samlade forsknings- och erfarenhetsläget förespråkas den täta staden också av UN-Habitat, FNs organ för bebyggelseutveckling.

– Vi bör därför ha extremt bra underbyggda och motiverade skäl om vi av någon anledning skulle vilja planera för något annat.

Brist på kunskap

Hur ser det då ut i Sverige i dag? Närmar vi oss de gamla stadsbyggarprinciperna? Jodå, det finns trots allt prestigeprojekt som är riktigt bra, menar Patrik Höstmad.

– Men det mesta som byggs baseras tyvärr fortfarande på gamla planeringsideal. Det är glest och repetitivt. I alla fall det som byggs ett steg ut från innerstaden. De flesta detaljplaner innehåller kvarter med punkthus eller andra friliggande bostadshus.

– Det är inte ett hållbart byggande. Det är fortfarande bilen som gäller när man ska åka och handla eller var man än ska. Och de utspridda husen i kvarteren äter också upp grönytor som skulle kunnat lämnas kvar.

Orsaken är brist på kunskap om hur man bygger och förtätar stadsmiljöer på rätt sätt, menar Patrik Höstmad.

– Ja, i kombination med gamla regelsystem, stora dominerande byggföretag och stadsplanerare som är skolade i det gamla tänket att ”det är ovärdigt att bo i en tät stad med för lite ljus”.

Och även om det finns stadsdelar som går åt rätt håll – som är mer stadslika i sin utformning – så är de långt ifrån bra, menar han.

Men vad gör de för fel?

– Ett vanligt problem är att man inte gjort en ordentlig analys av stråken genom området. Stadsplanerarna måste jobba mer övergripande med att identifiera naturliga vägar med en blandning av bil, cykel och gångtrafik.

– Man har också använt grönska som kilar, vilket bryter isär staden istället för att hålla ihop den. Då får vi olika öar, även socioekonomiskt. Villaområden för sig och hyreshus för sig, det vill säga olika världar där få människor rör sig emellan.

Förebilder från förr

Ett område där man jobbar med att motverka just detta är Vallastaden i Linköping. Där har 40 olika aktörer byggt 1 000 bostäder i kvarter där ingen gata är den andra lik. Villor, studentbostäder och radhus samsas på ett enda område.

– Det är jätteintressant. I Vallastaden har man äntligen lyckats med en småskalig fastighetsindelning med flera olika byggherrar och arkitekter. Det är nyckeln för att få en mer varierad blandstad.

– Jag saknar visserligen avgränsade innergårdar och tydliga gaturum med byggnader utmed en gatulinje. Vallastaden blir lite för mycket av en rörig kakafoni. Men det är ett jättebra steg på vägen och det sätter fart på debatten. Framför allt visar Vallastaden att det går att bygga varierat och att låta små byggbolag och enskilda arkitekter få del i stora projekt.

Det finns också fina förebilder från förr som kan inspirera – stora delar av innerstäderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, men också till exempel Uppsala och Sundsvall. Det går att bygga så också i dag – men i modern tappning.

– Täta städer som New York City och Vancouver inspirerar. Och se på centrala Paris, som är extremt tät, men ändå inte högt, bebyggt. Det viktiga är ett tydligt och effektivt nät av gaturum och kvarter med blandade funktioner. I dessa städer finns gröna parker som håller ihop staden och ett härligt folkliv ute på gator och i parker. Det är så en stad ska se ut.

 

Text: Pia Runfors