I en dom från 2018-03-28 klargjorde HD att det är tillåtet för en fastighet som är belastad med ett vägservitut – att återkommande men vid varje tillfälle under begränsad tid – stänga av servitutsvägen för att tillgodose den tjänande fastighetens behov.

Ägaren till den bostadsfastighet som är härskande i servitutsförhållandet begärde att ridskoleverksamhet på den tjänande fastigheten skulle förpliktigas att sluta sätta upp grindar över vägen i samband med att de släpper ett större antal hästar över vägen.

HD anförde att en allmän servitutsrättslig princip är att ägaren av den härskande fastigheten ska utöva servitutet så att den tjänande fastigheten inte betungas mer än nödvändigt. Vägservitutet är av sådant slag att det är förutsatt att vägen ska kunna användas av såväl den härskande som den tjänande fastigheten. En utgångspunkt vid bedömningen är att också den tjänande fastigheten har rätt att använda servitutsvägen och att det ofrånkomligen kan leda till situationer då det uppstår konkurrens mellan fastigheternas intressen. Avstängningen av servitutsvägen är en åtgärd som visserligen hindrar den härskande fastigheten från att använda servitutet. Servitutsvägen stängs emellertid endast av under en kortare tid varje gång och då erbjuds det en möjlighet att använda alternativa utfartsvägar. Olägenheterna för den härskande fastigheten av att servitutsvägen stängs av är därför begränsade. Avspärrningarna är nödvändiga för att hästarna effektivt och trafiksäkert ska kunna passera över vägen samtidigt som hästverksamheten på den tjänande fastigheten ligger i linje med vad som måste anses vara en sedvanlig användning av denna typ av fastigheter.

HD:s dom klargör således att om en härskande fastighetsägare emellanåt hindras att utöva sin servitutsrätt så kan hindret i vissa fall få tålas. Hindret ses då inte som en intrång i servitutsrätten.

Ett justitieråd var skiljaktigt.

Högsta domstolen, 2018-03-28, T 1857-17 (Servitutet och grindarna)

 

Text: Ingela Boije af Gennäs, fastighetsrättslig expert, NAI Svefa