LM fick in en ansökan fastighetsreglering för överföring av en fastighets samtliga andelar i en samfällighet till en annan fastighet. Till grund för ansökan låg ett köpekontrakt. Överlåtande fastighet hade ett andelstal på 1/3. Resterande 2/3 innehas av en annan fastighet vars ägare inte tagits med som sakägare i förrättningen.

Ägaren till den fastighet som innehade 2/3 av andelarna i samfälligheten överklagade och yrkade att han skulle ges möjlighet att förvärva den andel i samfälligheten som reglerats till köparens fastighet.

Mark- och miljödomstolen konstaterade att det inte framkommit något som talar mot att ägaren av den andra fastigheten ska vara sakägare. Det var därför fel av lantmäterimyndigheten att inte behandla honom som sakägare i förrättningen. Förrättningen återförvisades därför till LM.

Köparen av samfällighetsandelen överklagade till Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva mark- och miljödomstolens dom och fastställa LM:s beslut.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att den klagandes (i mark- och miljödomstolen) fastighet är delägare i samfälligheten med andelstalet 2/3.

Fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller inte någon närmare definition av sakägarbegreppet. Till kretsen av sakägare hör enligt praxis ägarna av de fastigheter som berörs av fastighetsbildningen. En förutsättning för att en delägare i en samfällighet ska ha sakägarställning anses dock, på motsvarande sätt som när det gäller fastighetsägare och nyttjanderättshavare, vara att förrättningen kan ha betydelse för delägarens rätt.

I ett äldre rättsfall ansåg MÖD att fastighetsägare, vars fastigheter var delägare i en samfällighet, var sakägare vid en förrättning som rörde överföring av andelar mellan andra delägande fastigheter, trots att andelstalen för de förstnämnda fastigheterna inte ändrades. I det fallet kunde förrättningen ha betydelse för deras rätt eftersom förrättningen innebar att andra delägares andelar delades upp och att delägarkretsen därigenom utökades.

I aktuellt fall innebär förrättningen inte någon förändring av antalet delägare i samfälligheterna eller av delägarnas andelstal. Ägaren av den andra delägarfastigheten är därmed inte berörd av förrättningen på ett sådant sätt att han är att betrakta som sakägare.

Detta innebär att mark- och miljödomstolens dom ska upphävas och Lantmäteriets beslut fastställas.

Mark-och miljööverdomstolen 2017-10-03, F 4610-17, laga kraft.

Vilken hänsyn ska tas till befintliga vägar och alternativa vägsträckningar vid fastställande av andelstal för byggande av skogsbilväg.

LM beslutade att bilda en gemensamhetsanläggning för en befintlig väg som skulle upprustas samt en del som skulle nybyggas. Den nybyggda delen anslöt till en annan allmän väg än vad den tidigare vägen gjort.

Frågan i målet var hur kostnaderna för den nybyggda vägdelen skulle fördelas, dvs. andelstal för utförande.

Ägare till flera fastigheter längs den gamla befintliga vägen överklagade. Enligt deras uppfattning hade deras fastigheter fått oskäligt stor andel av kostnaderna för nybyggnadsdelen.

Mark- och miljödomstolen avslog överklagandena.

Ägare till flera fastigheter längs den gamla befintliga vägen överklagade till MÖD och anförde följande.

För fastighetsägare längs befintliga vägen finns tre valmöjligheter för att få ändamålsenlig tillgång till väg.

– Alternativ 1: Investera enligt förslaget som valdes i Lantmäteriets förrättning

(utfart vid E16): kostnad ca 221 000 kr

– Alternativ 2: Investera i renovering av gamla utfarten, kostnad ca 15 000 kr.

– Alternativ 3: Investera i nyanlagd utfart mot allmän väg 510 (Västra

Utsjövägen), kostnad ca 40 500 kr.

Det rimliga är att fastighetsägare längs Gamla Vallsjöselsvägen inte ska betala mer av nybrytningen än vad det kostar att få till en bra utfart på befintlig plats eller i närheten av denna enligt alternativ 2 eller 3.

Mark- och miljööverdomstolen
Enligt 15 § anläggningslagen (1973:1149) ska kostnaderna för utförandet av en gemensamhetsanläggning fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Enligt Mark- och miljööverdomstolens mening måste möjligheten att ordna en ny utfart mot Västra Utsjövägen beaktas vid denna bedömning. Det innebär att den del av kostnaderna för nybyggnad av väg som läggs på fastigheterna längs den befintliga vägen inte bör överstiga vad det skulle kosta att lösa enbart dessa fastigheters behov med en ny utfart mot Västra Utsjövägen.

Underinstansernas avgöranden undanröjdes och ärendet återförvisades till Lantmäteriet för förnyad handläggning.

Mark-och miljööverdomstolen 2017-09-14, F 9601-16, laga kraft.

Jan Gustafsson, tekniskt råd Mark- och miljööverdomstolen

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 4 2017