Bostadsfrågan är het inför valet i september. Sverige har lyckats bra inom hållbarhetsområdet när det kommer till klimatmässigt och ekonomiskt hållbar utveckling. Däremot finns flera utmaningar när det kommer till socialt hållbar utveckling i städerna, inte minst i frågan om att ha råd med en bostad.

Om kommuner, byggbolag och arkitekter lyssnar in behov från medborgarna, och tar med detta i planeringen av nya områden kommer vi att se mer inkluderande och långsiktigt hållbara städer.  

Det skriver företrädare för tankesmedjan Global Utmaning.

Statsminister Stefan Löfvens och Indiens premiärminister Navendra Modis möte i april resulterade i ett innovativt partnerskapsavtal där Sverige ska stödja världens femte största ekonomi i planeringen av 50 miljoner nya bostäder. Det är ett tydligt exempel på hur svensk hållbar stadsutveckling har blivit en viktig exportvara. Utvecklingen på hemmaplan är inte mindre viktig och det är positivt att stadsutveckling och bostadsfrågan har blivit en del av samhällsdebatten.

Experterna är rörande överens; det krävs ett nationellt ansvarstagande om vi ska klara hållbarhetsutmaningen. Agenda 2030-delegationens uppdrag är därför att ta fram ett förslag på handlingsplan för Sveriges nationella och internationella genomförande. De globala målen för hållbar utveckling ska förankras genom en inkluderande dialog med myndigheter, regioner, kommuner, arbetsmarknadens parter, näringsliv, civilsamhälle och forskningen. Delegationen har konstaterat att Sverige behöver en nationell strategi för hållbar utveckling.

Men hur blir egentligen vår stadsplanering hållbar? Hur garanterar vi balans mellan den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten? Där målen blir genomförbara? Hur tar man egentligen fram en långsiktigt hållbar plan? Det enkla svaret är att för att planen ska bli relevant, legitim och genomförbar krävs att vi lyckas skapa en verkligt inkluderande process där medborgare, genomförande aktörer och övriga intressent tillåts delta aktivt från början till slut:

  1. Framtagande av politiken

Regeringen har nyligen lanserat en politik för hållbar stadsutveckling: Strategi för levande städer. Vi uppmärksammar att politiken lyssnat på de aktörer som aktivt velat bidra till politiken. Ett brett deltagande främjar en helhetssyn och balans mellan ekonomiska, ekologiska eller sociala intressen. En genomläsning av skrivelsen visar dock att helhetssynen haltar och att den nya politiken i princip är ett verktyg för att genomföra klimatomställning i städerna. Inget fel i det, men var är styrningen kring de utmaningar som kommunerna själva uttrycker oro för?

Segregationen och integrationen har gissningsvis seglat upp som diskussionsämne nummer två tätt bakom bostadsfrågan vid många middagsbord. En politik för verkligt hållbar stadsutveckling behöver harmoniseras med en nationell strategi för hållbar utveckling där Agenda 2030 säkerställer balansen mellan sociala, ekonomiska och ekologiska behov.

  1. Genomförandet av politiken

Agenda 2030-delegationen och regeringen är övertygade om att genomförandet av de globala målen för hållbar utveckling i stor utsträckning måste ske på lokal nivå. I Sverige blir kommunernas arbete därför särskilt viktigt. I riktning mot en hållbar välfärd, som kommer ligga till grund för regeringens handlingsplan, föreslår delegationen dessutom prioriteringar på jämlika och jämställda samhällen samt hållbara städer och regional utveckling. Detta ligger i linje med strategin för levande städer som ska utgöra det efterfrågade stödet.  Samtidigt ska en stadsarkitekt på Rådet för hållbara städer främja helhetssyn och ansvara för att politiken genomförs.

Rådet utvidgas nu till att även innefatta näringsliv och kommuner. Men det finns mer kvar att önska – det är fortfarande förvånande myndighetstungt och nationellt fokuserat –  trots att det egentligen handlar om lokal nivå och kommunerna.

  1. Stöd för de aktörer som omsätter politiken i praktiken

Sverige har kommit långt inom de ekologiska och ekonomiska dimensionerna av hållbarhet. Men har fler utmaningar inom den sociala dimensionen. Förhoppningar fanns att ambitionsnivån skulle höjas med den nya strategin för levande städer. Men fortfarande saknas tydligt stöd för att lösa bostadsfrågan och de sociala och ekonomiska utmaningarna som kommer därav. Behovet är stort av en aktiv bostadspolitik som garanterar ekonomiskt överkomliga hyresrätter för exempelvis unga och nyanlända. Hur ska kommunerna kunna förverkliga visionerna om hållbara boenden utan vare sig en tydlig politisk riktning eller stöd i genomförandet? Här är det tydligt att perspektivet från medborgare med svagare ekonomi saknas i debatten, och att kommunerna inte ensam lyckas lösa detta.

  1. De långsiktiga behoven

Det pågår en debatt om hur både näringsliv (arkitekter och byggbolag) och beställare (kommunen) inte bara kan men måste bli bättre på att involvera medborgare i planeringsprocessen. Många aktörer börjar hämta inspiration från annat håll och det svenska samrådets begränsningar debatteras öppet. Nyckeln handlar framförallt om timing och att skapa rätt förutsättningar för en inkluderande process där olika röster och intressen tillvaratas:

  • Olika grupper ska involveras så tidigt som möjligt i planeringsskedet;
  • Utgå från de behov som beskrivs och utforska och identifiera utifrån dessa hållbara lösningar;
  • Löpande diskutera och modifiera dessa för legitima och effektiva lösningar;
  • Respektera den information som framkommer, det skapar långsiktiga svar på behoven.

Inkludering och medskapande är en viktig del i att hantera dagens hållbarhetsutmaningar. Genom att ödmjukt lyssna in behoven från medborgare kan vi planera för en harmoniserad stadsutveckling som balansera ekologiska, sociala och ekonomiska behov. Svensk hållbar stadsutveckling blir därmed inte bara en exportvara, utan också ett medel i genomförandet av Agenda 2030.

 

Text: Elin Andersdotter Fabre, projektledare Hållbara Städer, Global Utmaning