Behövs 710 000 bostäder? Knappast

0
2549

Ta tag i de verkliga problemen istället för lägga alla krafter på att bygga så mycket nya bostäder. Det menar Maria Pleiborn, demograf på WSP.

– Prognoserna som ligger till grund för beräkningen 710 000 bostäder till år 2025 är oerhört osäkra. Så det är väldigt oroande att vi nu baserar all bostadspolitik på dessa, säger hon.

Våren 2016 visade Boverkets byggbehovsprognos att Sverige behöver 710 000 bostäder under de kommande tio åren. Siffran bygger på gedigna befolkningsprognoser från Statistiska Centralbyrån, SCB.

– Problemet är att det är svårt att göra tillförlitliga befolkningsprognoser. Och det har aldrig varit så svårt att göra dem som det är idag. Prognoserna påverkas av politiska beslut och av världsläget. Och de är svåra att förutspå.

SCBs befolkningsprognos bygger på flera olika parametrar. Men den faktor som påverkar befolkningsutvecklingen – och därmed behovet av bostäder – i särklass mest är invandringen. Samtidigt är det den parameter som är svårast att styra i och med den beror på situationen i världen.

De senaste tio åren har SCB gjort bedömningen att invandringen kommer att minska under kommande år. Trots toppar av invandring antog man att invandringen relativt snart skulle stabiliseras till en lägre nivå. Så blev det inte. Och därför blev befolkningsprognoserna, och därmed även byggbehovsprognoserna, otillförlitliga.

I och med den stora mängden asylsökande under hösten 2015 har prognoserna sedan svängt. Och 2016 konstaterade Boverket att vi måste bygga 710 000 bostäder de kommande tio åren.

De nya asyllagarna – som innebär att Sverige gått från att ha Europas mest generösa mottagningspolitik till en av de mest restriktiva – skapar dock en ny verkligenhet.

– De gör att antalet asylsökande med all säkerhet kommer att minska kraftigt. Eftersom anhöriginvandringen har stått för den största delen av uppehållstillstånden i Sverige under de senaste 20 åren kommer en begränsning i de nya lagarna att få stor effekt, säger Maria Pleiborn.

Samtidigt har alltså siffran 710 000 har bränt sig fast och den kommer att påverka vår bostadspolitik under lång tid framöver. Just nu pågår bland annat ett arbete med att bryta ner prognosen till en kommunal nivå.

– Problemet är att man ser prognosen som en sanning och baserar all bostadspolitik på den. Detta gör mig oerhört bekymrad, säger Maria Pleiborn.

– Självklart ska vi bygga nya bostäder, men vi kan inte lägga alla krafter på det. Då riskerar vi att få samma situation som på 1970-talet då prognoserna visade stora befolkningsökningar i städerna, men då bland annat Stockholms invånare istället minskade på kort sikt. Resultatet blev att lägenheter stod tomma och att många revs.

Den ensidiga bostadspolitiken är inte heller hållbar. När vi på kort tid bygger många enklare och tillfälliga flerbostadshus riskerar vi dessutom att få fler utanförskapsområden.

– Den typen av parallellsamhällen skapar missnöje och stora problem, säger Maria Pleiborn.

Kort och gott är det både vanskligt och riskabelt att förlita sig på befolkningsprognoser i den utsträckning vi har gjort i många år, menar Maria Pleiborn. Att göra befolkningsprognoser i tider av politiska svängningar är svårt och utfallet blir med stor sannolikhet inte det vi tror. Även Boverket är skeptiska till att vi verkligen kommer att behöva så mycket som 710 000 bostäder.

– Det har ju bara räknat utifrån SCBs siffror. Det var det som var deras uppdrag, där ingick inte att tolka siffrorna.

Så vad ska vi göra då? Vilken bostadspolitik borde vi driva?

Jo, vi måste ta tag i det verkliga problemet, det vill säga stimulera rörligheten i det befintliga beståndet och även utnyttja hela landet, menar Maria Pleiborn.

– Genom att stimulera rörligheten skulle vi kunna skapa massor av bostäder. Idag sitter många äldre i för stora bostäder för att det är för dyrt för dem att flytta. De är inlåsta i sitt boende.

Om vi istället sänker flyttskatter och med andra medel skapar möjligheter för äldre att flytta frigör vi stora bostäder och skapar en ruljangs. Men 40-talisterna ställer höga krav, så vi måste anpassa äldreboendet så att de också vill flytta.

– Vi måste också tänka bredare och vara betydligt mer flexibla. Politikerna har tyvärr tänkt och jobbat allt för kortsiktigt under många år.

– För faktum är att vi totalt sett inte har en bostadsbrist i Sverige. Tvärtom överkonsumerar vi bostäder. Vi bor i snitt 2,1 personer per bostad. Om vi utnyttjade hela landet skulle vi få bättre bukt på situationen. Urbanisering är ju ingen naturlag som måste följas.

Maria Pleiborn hänvisar till vår nära granne Norge.

– Norrmännen har en bostadspolitik som verkligen fungerar. Bland annat uppmuntrar de det ägda boendet. 80 procent av norrmännen äger idag sin bostad.

Staten subventionerar också ungdomars bosparande vilket gör det lättare att spara till en framtida bostad. Detta i kombination med generösa bostadsbidrag och att den statliga banken ger både bottenlån och startlån gör att fler har råd att köpa en egen bostad. Syftet med startlånen är att stötta resurssvaga grupper som ungdomar, flyktingar, barnfamiljer och ensamhushåll.

Många norrmän hyr också ut delar av sin bostad vilket gör det relativt lätt att hitta någonstans att bo. Bostäder byggs ofta så att de kan delas upp och att en eller flera delar kan hyras ut. Det gör att unga och andra som ännu inte har råd att köpa sin bostad har någonstans att bo medan de sparar.

– Norge har byggt upp sin bostadspolitik under många år och Sverige kan naturligtvis inte bara ställa om och göra precis samma sak. Men vi kan lära av dem.

– Bland annat skulle vi kunna införa lägre skatter på första bostaden – och högre skatter för dem som redan är etablerade på bostadsmarknaden. Vi skulle också kunna införa skattelättnader som gör det lättare att hyra ut hela eller en del av bostaden.

Maria Pleiborn har dock svårt att se en ljusning.

– Politikerna är rädda att störa sig med den stora väljargrupperna, alltså de som redan nu har det bra. Rent krasst vore det bättre om man satte in åtgärder som drabbar många väljargrupper, inte bara de svaga som nu.

– Den politiska viljan verkar saknas just nu. Istället för att tänka långsiktigt driver man en populistisk bostadspolitik som bara sträcker sig över en mandatperiod. Men jag hoppas att politikerna snart ska komma till insikt och inse att de måste lyfta blicken och jobba brett över partigränserna.

Text: Pia Runfors

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 1 2017

DELA
Föregående artikelVem blir Årets Samhällsbyggare 2017?
Nästa artikelByggbranschen behöver fler aktörer
Tidningen är samhällsbyggnadssektorns ledande facktidning. Samhällsbyggaren belyser på ett kvalitativt sätt samhällsbyggnadssektorn. Tidningen utformas i samförstånd mellan branschen och journalister för att nå en hög kvalitet.

LÄMNA ETT SVAR