Det ser ljust ut för elbussarna. Härom veckan rapporterade tidningen Bussmagasinet att elbussarna har fått sitt genombrott i Europa under året. Hittills i år har antalet nyregistrerade elbussar i Västeuropa och Polen ökat med över 100 procent, jämfört med 2018.

De nyregistrerade elbussarna är i år fler än 1000 i Västeuropa och Polen, en marknad som innebär ungefär 10 000 nya bussar om året. De nyregistrerade elbussarna är nu nästan lika många som gasbussarna och hybridbussarna tillsammans. Det stora intresset för hållbarhet och klimat tillsammans med en snabb teknikutveckling kan sägas vara förklaringen.

Oförutsedda utmaningar

Klimatfrågan är på allas läppar och Greta Thunberg-effekten är tydlig på många håll i debatten. Alla måste göra sin hemläxa och öka hållbarheten i sina verksamheter, både den ekonomiska, ekologiska och den sociala. Det är i detta gränsland mellan vad som är hållbart och inte hållbart som elfordon och många andra hållbarhetsfrågor blir extra komplexa, och därmed också extra spännande. Något som blir hållbart för oss i Sverige kan ju faktiskt innebära ett ovälkommet bidrag till ohållbarhet någon annanstans.

Jag har arbetat med elbussar sedan 2015 då vi inom SL-trafiken hade vårt första pilotprojekt med laddhybridbussar på linje 73 mellan Ropsten och Karolinska institutet. Fokus låg på att testa ny teknik i ett EU-projekt tillsammans med Vattenfall och Volvo.

SL ansvarade för trafiken via trafikutövaren Keolis, Vattenfall byggde laddstolpar och Volvo levererade bussar. Tekniken fungerade bra, men inom projektet stötte vi på flera utmaningar som vi inte riktigt hade förutsett. Slutsatserna i trafikförvaltningens stora elbussutredning som pågått under 2017 och 2018 bygger på en mängd analyser, men rimmar väl med resultatet från pilotprojektet.

Många som arbetar med stadsutveckling är rätt överens om att det finns ett antal intressanta samhällsnyttor med övergång från förbränningsmotorer till elfordon, det är därför det har blivit så intressant och högaktuellt. Elbussar har bäring på flera av miljömålen som styr kollektivtrafiken i Stockholm. Nedan diskuterar jag tre utmaningar som Region Stockholm och trafikförvaltningen behöver hantera i övergången till eldriven busstrafik.

Ny samverkan

Implementering av ny elbussteknik innebär samverkan mellan nya parter där alla har en brant lärkurva. Teknikutvecklingen går fort och analyser behöver uppdateras med jämna mellanrum. Vi är vana vid en bränsletank som räcker de timmar den behövs, nu behöver vi istället planera för att ladda regelbundet. El ska dras fram, det ska hittas plats för laddutrustning, passagerare ska kanske kunna kliva på och av samtidigt som bussen laddar, och personer ska kunna vistas i närheten av laddutrustning trots hög spänning. Det uppstår helt enkelt många nya frågor som parterna behöver kunna lösa tillsammans. Den bästa platsen att ladda en buss ur ett tekniskt perspektiv eller ur ett elsystemperspektiv är ofta inte den bästa platsen ur ett trafikalt perspektiv. Det tar tid att tänka nytt eftersom vi inte heller får utsätta busstrafiken för risker eller för oplanerade utgifter.

Kostnader som hela tiden ändras

Ofta tenderar vi människor att underskatta tiden som krävs för att få något nytt på plats. Det gäller både i infrastrukturprojekt och i större omställningsprocesser. Förändringar innebär att människor behöver göra saker på nya sätt. Nya relationer ska byggas. Människorna ska också vilja göra förändringar. De ska vara motiverade, ha rätt kompetens och kunna samverka med varandra. Samtidigt finns det ofta en affär i botten som behöver fungera ungefär som innan. Helst till ett lägre pris och med högre kvalitet.

När en elbuss ska ladda behövs inte bara robust och beprövad teknik utan även tid för en förare eller annan personal som ska omhänderta processen. När laddtiden inkräktar på förartiden eller paustiden drar kostnaden för busstrafiken snabbt iväg. Föraren är ungefär 60 procent av kostnaden för att köra busstrafik. Fördyringar som beror på att busstrafiken blir mindre effektiv kan minimeras om vi planerar elbusstrafiken på ett smart sätt. Men det ställer också krav på andra aktörer att bidra till omställningen. Exempelvis kan en kommun tillhandahålla väl framkomliga väger och bra depålägen. Då kan elbusstrafiken effektiviseras, bli mer konkurrenskraftig samtidigt som intäkterna till kollektivtrafiken kan öka.

Nyttor och onyttor

Alla är väldigt måna om den lokala miljön som påverkas mindre av elfordon än förbränningsfordon. Mindre utsläpp och mindre buller. Inom utredningen om elbussar som vi genomförde inom trafikförvaltningen 2017-2018 kom vi fram till att bussarnas batterier innebär en stor risk, både ur ett socialt perspektiv, men också ekologiskt.

När transportsektorn elektrifieras kommer mängder med batterier att behövas. Dessa produceras idag i hög utsträckning i utvecklingsländer, bland annat i Kongo. Mineralerna kallas ofta ”konfliktmineraler” för att de kan bidra till konflikter i redan utsatta områden. Mineralerna och dess processer kan leda till lokal miljöpåverkan där gruvorna finns, och global miljöpåverkan om det används fossil el i produktionen.

I de värsta fallen förekommer barnarbete i gruvorna. För att minimera risken att orsaka så kallade onyttor i andra delar av världen ställer trafikförvaltningen för första gången krav på full spårbarhet för mineralerna i bussarnas batterier. På liknande sätt ställs redan spårbarhetskrav på förnybara drivmedel idag.

Det är spännande att få arbeta med en transition som denna. Och det är en häftig känsla att vara mitt i den utan att riktigt se hur långt eller hur snabbt det kommer att gå. Men varje litet steg är en del av en större övergång mot det klimatsmarta och energieffektiva samhället. Vissa analyser pekar på att alla stadsbussar kommer att vara elektriska inom en snar framtid. Inom SL-trafiken är strategin tills vidare att fortsätta lägga äggen i många korgar.

Alla våra drivmedel till bussar är naturligtvis förnybara, och de passar olika bra på olika ställen. Vi har relativt nya biogasdepåer som kommer ha kvar biogasbussar under ett flertal år framöver. Men den allra största miljönyttan får vi om fler väljer att resa kollektivt istället för med personbil. Då kan vi använda den gemensamma marken till gång, cykel, grönska, idrott och lekande barn. Det är en fin vision som förhoppningsvis även de unga klimataktivisterna kan anamma som en hållbar framtid för sig själva, för sina barn och barnbarn.

 

Text: Anna Telestam Forsmark, projektledare för övergång till eldriven busstrafik, trafikförvaltningen, Region Stockholm

 

Photo by Hobi industri on Unsplash