Jag föddes in i bygg- och fastighetsbranschen. 1959, samma år som industrin i Sverige gick på högvarv och människor flyttade till jobben och städerna. 1959 var bostadsbristen det stora politiska debattämnet. Bostadsbristen var värre än någonsin, och speciellt utsatta var unga människor. Det tillsattes en bostadsbyggnadsutredning som skulle visa sig vara upprinnelsen till det sk. miljonprogrammet.

1965 slog riksdagen fast att det skulle byggas 1 miljon lägenheter fram till 1974 (proposition 1965:1). Det skulle bli det största bostadsbyggandet per capita i världen. 1965 var jag 6 år och rensade spik med min pappa på bygget av en skola i Övertorneå. För att nå målet om 1 miljon lägenheter krävdes en industrialisering av bostadsbyggandet, och lägenheter som byggdes med stordriftsteknik, fick förtur i lånekön.

Lite senare, i början på 70-talet, svängde bostadsmarknaden och vad som hade varit en bostadsbrist ersattes av att flera bostadsbolag, framförallt allmännyttiga, fick svårt att hyra ut sina lägenheter. Flera byggen stoppades och fastighetsbolagen skiftade fokus från att bygga till att förvalta och utveckla redan befintliga fastigheter. Man pratade om att bostadskrisen hade byggts bort. Antalet nybyggda lägenheter i flerbostadshus minskade från 75 000 st år 1970 till 27 000 år 1975. Jag var då 16 år gammal och vi hade precis byggt ett kombinerat bostads- och kontorshus i Luleå.

Om vi hoppar fram några år, till mitten av 90-talet. Sverige är i en ekonomisk återhämtningsfas efter krisåren och tillväxtregionerna har återigen brist på bostäder. Själv har jag studerat vid KTH och börjat jobba för AP-fondern som fastighetsanalytiker. Bostadsmarknaden är återigen ansträngd och kanske mest utsatt, är den unga människan. Bostadsbyggandet hämtade sig för att sedan stiga fram till finans- och skuldkrisen 2008. Den här gången reparerade sig marknaden snabbt och bara två år senare, 2010, var nybyggnationen uppe på samma nivå som innan krisen.

Efter 30 år i fastighetsbranschen är en av mina insikter att branschen, som ofta har ett rykte om att vara trögflytande, kanske är en av Sveriges mest flexibla. Med en flukturerande marknad, beroende av politiken, har fastighetsbranschen behövt vara innovativ och lösningsoritenterad för att överleva. Och det har vi. Vi har anpassat oss efter marknaden, efter politiken, efter finanserna, efter nya lagar och byggregler. Jag har i första hand mött otroligt kreativa personer i vår bransch, som har sett till så att bostadsbyggandet fortsatt, trots – inte på grund av, bostadspolitiken i Sverige. I somras stod vi redo, med spaden i backen, för att bygga något som marknaden, och speciellt unga människor efterfrågar: hyresrätter med lägre hyror. Vi hade då arbetat fram en produkt utifrån de förutsättningar som var aktuella, bland annat investeringsstödet. Vi fick då besked om att det skulle tillsättas en utredning och att framtiden för investeringsstödet var oklar.

Vi har en spännande tid framför oss, med digitalisering, delnings-, tjänst och gig-ekonomi. Utveckling och innovation leder oss framåt och jag är övertygad om att fastighetsbranschen kan klara den pucken. Vi inte bara kan, vi vill driva den pucken. Problemet är att spelplanen förändras och att vi behöver lägga tid på att omorganisera oss och hitta nya strategier utifrån den nya spelplanen som presenteras för oss. Allt för ofta. Vi behöver inte en ny utredning, ett nytt miljonprogram eller ett nytt investeringsstöd, vi behöver en långsiktighet i vårt bostadsbyggande. DET skulle vara en innovativ bostadspolitik.

Jan-Erik Höjvall
VD Amasten Fastighets AB

Foto hus: Jocke Wulcan / Unsplash