”I Göteborg är Tvärbanan så skruttig. Den är gammal och det finns ingen knapp på dörrarna. På tian alltså”.

Häromdagen dök min sexårings starkaste intryck(!) av sin första Göteborgsvistelse upp som ett minne på Facebook. För ett år sen kom hon hem, en engagerad vagabond. Och onekligen en riktig nollåtta.

Men sedan ett par veckor tillbaka funkar den ju inte alls. Tvärbanan alltså. Signalsystemet ska bytas ut och spåren förlängs över kommungräns och slingrar in i *trumvirvel*…Nacka. Äntligen kommer den där slutklämmen på plats. Nackaborna får en alternativ resväg in till stan via Gullmarsplan. Sjöstadsborna kan av alla möjliga anledningar, enkelt och snabbt. Såväl vardagsmåsten som nöjen. Prima.

Läser i lokaltidningen att sjöstadsborna kokar av ilska på grund av tredubbla restider och fulla ersättningsbussar. Men även om jag känner efter riktigt, riktig noga är jag faktiskt kolugn. Visst lider jag med de som helt och fullt måste förlita sig på kollektiva färdmedel. Som a-b-s-o-l-u-t  inte har något val. Men hur stor andel av mina grannar, handen på hjärtat, har inte det?

För mig handlar det om en kvarts promenad upp till Gullmarsplan, eller några minuter på cykel, istället för att trängas på buss 22B. Alternativt gå fem minuter till 71:ans hållplats som tar mig in till Glasbruksgatan. 200 meter från grusgropen – Slussen.

Att kliva av där och mötas av en panoramavy över ett Stockholm som vaknar är magi på riktigt. Från Glasbruksgatan är det inte svårt att hålla med om att en bor i en av världens vackraste huvudstäder. En ynnest. Och ja, jag tillhör också skaran som lägger upp filterfria bilder och filmer i sociala medier från den utkiksposten. Och räknar byggkranar medan jag går mot tunnelbanan. I bland blir det sjutton stycken, ibland mer. Det beror på diset.

Redan innan avstängningen av Tvärbanan (som pågår till oktober) började det puttra i gruppen på Facebook som samlar sjöstadsborna. Så visst både kokar och stormkokar det, i alla fall på vissa håll. Att klicka upp kommentarsfälten är lite som att öppna Brasses Latjolajbanlåda. Jag stänger snabbt. Men förundras. Och kan inte låta bli att kika ändå. Lite då och då.

Det är kris, kaos, bildbevis, detaljbeskrivningar, minutangivelser, dokumentation och uppsatser in. I. Minsta. Detalj. Det munhuggs, märks ord, gillas och hejas på i en salig röra. Här möts cykelförespråkarna, SL-antagonisterna, hurtbullarna, barnvagnsrullarna, tidsoptimisterna med flera. Fascinerande!

Fingrar på mobilskärmen för att skriva en rad, men låter det bero. Tänker att om vi som kan gå eller ta cykeln gör det så lämnas plats åt de som verkligen behöver sitta, på riktigt. Som alltid borde få de prioriterade platserna på tuben. Då kanske det inte proppar igen lika illa. Behöver det vara svårare än så?

Att tillhöra den, relativt, obekymrade kategorin när det kommer till vardagsrörelse blir lätt flåshurtigt och provocerande. Vi som går i rulltrappan. Till vänster! En del vill gärna få det till att vi är stressade, men själv ser jag inte vitsen med att stå still. Att stelna innebär trötthet och tyngd, för mig. Jag hör mina egna ord– och inser att jag börjar låta som min far. Hissar ska vara för alla som har svårt att ta sig fram jag tar trapporna. Och så vidare.

Det enklaste är att hålla en låg profil. Knyta på gympaskorna, knata mot Gullmars och kisa mot solen. Och om en ska vara riktigt präktig – känna viss tacksamhet över att kroppen är hel och benen bär. Bara det.

Ett sista tillägg bara! Det finns ju båtvägarna också, över till söder, eller in till Nybrokajen som på test funkar med SL:s månadskort. Skeppåhoj.

Att sen Stockholm med omnejd skulle behöva betydligt fler båtförbindelser inom stan och ut i kringliggande kommuner det är ett kapitel för sig. Båtbristen, Den rasas det alldeles för lite över.

Sophie Sölveborn, skribent och personlig tränare.
Sophie driver Sölveborn Kommunikation, en byrå som i dagsläget främst riktar sig mot bygg- och fastighetsbranschen

LÄMNA ETT SVAR