Fem viktiga åtgärder för att minska byggsektorns klimatpåverkan

Klimatfrågan engagerar och oroar allt fler. FN:s klimatmöte i september i New York fick stor och välförtjänt uppmärksamhet. De klimatrapporter som presenterades inför mötet indikerar att klimatförändringen går snabbare än vi tidigare har trott. Man brukar skilja mellan två typer av åtgärder när det gäller klimatförändringar; minskning och anpassning. Vi måste arbeta med båda samtidigt, dvs. dels minska utsläppen så kraftigt och så snabbt som möjligt, dels söka anpassa vårt samhälle till klimatförändringarna.

Byggsektorn står för c:a 40 % av energianvändningen och c:a 40 % av råmaterials- och avfallsströmmarna i samhället. Sektorn har en mycket stor betydelse för såväl minskning som anpassning. Glädjande nog finns ett genuint, stort och växande intresse för klimatfrågorna i byggsektorn. Det gäller både företag, organisationer och offentlig sektor. Men det går alldeles för långsamt. Vi måste göra mer redan idag. Här nedan skissar jag på fem förslag.

För det första kan man hushålla bättre med de naturresurser vi använder. Tillverkningen av stål och betong ger stora koldioxidutsläpp. Betong är det mest använda byggmaterialet i både vårt land och världen. Det är därför kanske inte så märkligt att tillverkningen av cement (som är bindemedlet i betong) står för 5, 6 eller kanske t.o.m. 8 procent av CO2-utsläppen. Cement- och betongföretagen har genomfört en del förbättringar under senare år och de har satt djärva mål. Det finns t.o.m. en nollvision till 2030. Den bygger på att man fångar in koldioxiden vid källan, dvs vid cementfabriken och den 1400°C varma cementugnen. Men fram till dess hinner vi släppa ut stora mängder mer CO2 och i andra delar av världen går det mycket långsammare. Det man gör idag är att man ersätter en del av cementet med industriella biprodukter som masugnsslagg och flygaska. Inget fel i det men de s.k. restmaterialen räcker inte på långa vägar globalt sett och flygaskan kommer från kolkraftverk (som ju skall fasas ut). Ju mer cement man har i betongreceptet, desto starkare, tätare och tåligare blir betongen och desto snabbare härdar och torkar den. Önskemål om snabb produktion och snabb uttorkning (så att man kan lägga fuktkänsliga mattor på betonggolven utan risk för emissioner) gör att man idag blandar in 450 kg per kubikmeter och ibland ännu mer cement i betongen även i hus där varken täthet eller styrka är avgörande. För 70 år sedan räckte det med 250.

För det andra måste vi reducera byggfelen. Boverket har i en rapport från ifjol kommit fram till att kostnaderna för fel, brister och skador i den svenska byggsektorn kan uppgå till 100 miljarder kronor per år. Men det handlar inte bara om pengar. Tvingas man bygga om och reparera i förtid går det åt onödigt material som leder till onödiga koldioxidutsläpp. För att ta höjd för felen använder man stora säkerhetsmarginaler som leder till mer material och mer CO2. Genom en noggrannare och möjligen litet långsammare byggproduktion kan man minska felen och göra stora besparingar.

En tredje aspekt handlar om livslängd. Idag räknar vi ofta med en livslängd på 100 eller 120 år för både hus, broar och andra anläggningar. Det är en väsentlig förbättring gentemot 1960- och 70-talens slit och släng. Problemet är att nyproduktion leder till stora uttag av naturresurser och koldioxidutsläpp. Här borde vi fundera en gång till på att förlänga livslängden på den byggda miljön. Ekonomiska kalkyler visar ofta att det är lönsammare att bygga nytt än att reparera. Men sett ur ett hållbarhetsperspektiv kan man komma fram till en annan slutsats. Stommarna i husen håller normalt mycket längre än fasaden, innerväggar, ledningar och inredning. Byt ut dem men behåll stommen. Broar kan breddas och förstärkas i stället för att rivas och ersättas.

För det fjärde behöver vi arbeta mer med anpassning. Många kommuner har påbörjat arbetet med att analysera vad som händer med den strandnära bebyggelsen vid ökande vattenstånd. Men det räcker inte. Vi behöver också ställa om en del av forskningen mot anpassning. Under senare år har de statliga anslagen till byggforskningen glädjande ökat kraftigt. Men merparten av pengarna har gått till forskningsråd och program som prioriterar breda, tvärvetenskapliga projekt som ligger nära utveckling och implementering. Mycket har handlat om hållbarhet men nästan uteslutande på minskning. På högskolan drivs forskningen huvudsakligen av doktorander och det tar minst fem år från initiering till doktorsavhandling och ännu längre tid tills resultaten kan användas. Det är därför hög tid att ställa om en väsentlig del av forskningsmedlen mot anpassning så att vi har en gedigen kunskap att utnyttja då klimatförändringarnas effekter blir kännbara för vårt samhälle.

För det femte bör man avvakta med mycket stora infrastruktursatsningar till dess byggmaterialen kan tillverkas med väsentligt lägre utsläpp. Våra stambanor är 150 år gamla och i stort behov av ökat underhåll. Många vill bygga höghastighetsjärnvägar mellan våra tre storstäder. Idag arbetar svensk stålindustri med elektrifiering och svensk cementindustri med koldioxidinfångning och elektrifiering ytterligare längre fram. Staten borde söka driva på denna utveckling så att stål och betong som kan tillverkas utan koldioxidutsläpp finns på marknaden då det är dags att ta första spadtaget till en sådan mycket omfattande infrastruktursatsning. Att släppa ut mycket nu för att kunna släppa ut mycket mindre senare är ingen bra strategi då minskningen måste börja nu.

Johan Silfwerbrand, professor i brobyggnad, KTH

Photo by anchaya on Unsplash