Istället för att ge upp om att få en regering, är det dags att äntligen lämna ”vem tar vem” åt sidan och fokusera på sakfrågorna. Då finner vi fem skäl till att klimatfrågan kan vara nyckeln politiken behöver för att lösa upp knutarna, och det område där politiken faktiskt kan leverera trots alla motsättningar.

För det första: Sju partier har nu samma klimatmål. Med det klimatpolitiska ramverk som trädde i kraft 1 januari, inklusive klimatmålen för 2030 och 2045, så har alla riksdagspartier utom Sd samma grundläggande klimatmål. Trots att valrörelsen blev hetsig och till tider närmast desperat, så höll överenskommelsen och utmanades inte på allvar av något av partierna. Också femparti-energiöverenskommelsen stod stadigt genom valrörelsen, där de enda tolkningstvisterna rörde kärnkraftens vara eller icke-vara, vilket inte i första hand är en klimatfråga. Istället såg vi hur samtliga partiledare förmådde diskutera klimatfrågan på en helt annan nivå än i tidigare valrörelser – en dräpande oneliner räcker inte längre.

För det andra: Väljarna söker faktiska, snabba utsläppsminskningar. I valrörelsen gick diskussionens vågor höga gällande Sveriges klimatpåverkan; hur höga utsläppen är, om vi räknar på rätt saker, om de minskar eller inte – och vem som kan ta åt sig äran för vilka delar av klimatarbetet. Det lägger vi nu äntligen bakom oss, och fokuserar på väljarnas önskan att se faktiska, snabba utsläppsminskningar. När klimatfrågan låg så väldigt högt bland de frågor väljarna prioriterade, men så pass lågt när det gällde vad som faktiskt fällde utslaget för hur man röstade, så pekar det på att partier som i praktisk politik kan göra konkret och oomtvistad skillnad kommer att belönas av väljarna – kanske redan i EU-valet i maj nästa år.

För det tredje: Effektiv klimatpolitik premieras. I valrörelsen ställdes stora och kostsamma klimatinvesteringar mot kostnadseffektivitet, som om de två stod mot varann. I den politiska vardag som snart börjar, bör vi alla inse att båda delar behövs. Klimatutmaningen är väldigt stor, och Sveriges relevans ökar när vi kan visa på en snabb omställning som inte är dyr – eller ännu hellre som förstärker övriga delar av budgeten. Detta har politiken i konkreta styrmedel redan visat, t.ex. med bonus malus-skatten för personbilar där de klimatbästa bilarna får en rejäl bonus utan att det kostar en enda skattekrona. Men vi måste också inse att det som är lönsamt i det långa loppet under en relativt lång tid kan vara en utgiftspost för statskassan, som med omställningen till fossilfritt stål och cement som Sverige mycket klokt har valt att inkludera i ambitionerna att ta klimatledningen.

För det fjärde: Klimatet kräver ledarskap. När vi blickar bakåt på valrörelsen, ser vi många positiva initiativ på klimatområdet – men ingen inom politiken som aspirerade på att leda klimatomställningen. Samtidigt visar den globala uppmärksamheten kring femtonåriga Greta, som klimatstrejkat utanför riksdagen, vilket oerhört behov vi har av ledarskap i klimatfrågan. Här uppmanar vi politiker av alla schatteringar att svara upp mot detta minst lika bra inifrån riksdagen som Greta utanför.

För det femte: Ingen har en färdplan. Den samlade miljörörelsen – exemplifierad av de nästan 30 organisationerna som arrangerade Klimattimmen – var enig i sin bedömning att inget parti har en färdplan för hur klimatmålen ska nås. Det ligger för vår del ingen kritik i det; detta blir den första riksdagen, den första regeringen, den första regeringsförklaringen, den första statsbudgeten och de första regleringsbreven till landets myndigheter som kan utgå ifrån klimatlagen. Men vår dom blir snabbt avsevärt hårdare om inte färdplanen börjar anas; eftersom tidplanen för att klara 2030-målen är så pass snäv så har vi ingen tid att förlora.

Allt är inte frid och fröjd i klimatfrågan. Tvärtom – utsläppsminskningarna måste ta fart, stimulansen för klimatsmarta lösningar behöver förtydligas och möjligheterna att vara föregångare förverkligas. Men politiker i alla läger har goda skäl att känna befolkningens stöd och aktiva förväntan att leverera en offensiv klimatpolitik – och i klimatfrågans breda politiska enighet kan vi finna vägen framåt för politiken!

Mattias Goldmann
VD, tankesmedjan Fores

Photo by Jeremy Bishop on Unsplash