För fem år sedan publicerade Samhällsbyggaren (04/15) min artikel ”Mariakyrkorna – en resa runt Östersjön”. Jag redogjorde där för kristendomens erövring av regionen under Marias namn, bekräftad genom byggandet av ett femtiotal Mariakyrkor under perioden 1200-1450 längs innanhavets kust. Jag skriver ”femtiotal” eftersom antalet är något osäkert, Under tiden har ytterligare en kunnat påvisas (Norderbrarup), att läggas till förteckningen. Fler kan finnas.

Artikeln har fått en del uppmärksamhet, och uppskattning ska sägas, men också invändningar, i synnerhet från katolskt håll, som inte velat godta att Maria, Jesu moder, kunde utnyttjas av missionen i dess aggressiva företag att omvända hela Baltikum till kristendomen, vilket lyckades först på 1400-talet.

En annan kritik har riktats mot den dynamik som omfattar allt kyrkobyggande, i varje fall under medeltiden. Den borde ha påvisats bättre! En övergripande tendens är att stilen under den aktuella byggnadstiden går från romansk till gotisk, liksom att materialanvändningen går från trä till gråsten och vidare till tegel och sedimentär natursten. Vid besök av en kyrka får man ofta veta, att först stod en träkyrka på platsen, som försvunnit, brunnit eller rivits för att ge plats åt en kyrkobyggnad av sten. Men varje kyrka kan också uppvisa en egen dynamik, med upprepade om- och utbyggnader, ofta speglande en växande församling med ökande resurser som används efterhand till att höja den egna kyrkans prestige. Helt annorlunda förhåller det sig för kyrkor som blivit svårt skadade under krig – sådana har återuppbyggts i sin helhet till (eller överträffande) tidigare status (ex Lübeck, Gdansk).

Ett första exempel kan anföras från Sverige – Vårfrukyrkan i Enköping. Dess yttre bär den romanska stilens alla kännetecken, medan dess rika inre återger den senare tegelgotiken.

 

Åhus

Åhus Mariakyrka har en komplicerad byggnadshistoria, som kan avläsas på dess yttre.

Ett kyrkorum byggdes ursprungligen av gråsten i bruk, som fogmedel och puts, med trätakstolar som bärare av taket. Ett kyrkotorn påbörjades. Då kyrkans inre senare fylldes med en kombination av kalkstensbärning med valvslagning i tegel fordrades sidostöd för valven, vilket löstes med utvändiga strävbågar. Tornet färdigställdes liksom fönsteröppningarna med tegelfoder.

Tekniken med tegelfoder för dörrar och fönster i en romansk gråstensvägg återkommer i Grundhof. Här har ingen utfyllnad av kyrkorummet ägt rum, däremot en utbyggnad för att rymma en större församling.

 

En motsvarande utbyggnad har ägt rum av Mariakyrkan i Büchen, tydliggjort genom bytet av material, från gråsten till tegel. Rimligtvis har man diskuterat att putsa över skillnaden men stannat för att redovisa sanningen. Det är ärligt. I gengäld har man putsat över de invändiga valven, murade mellan strålar i tegel och senare bemålade.

 

Som avslutning visas två kyrkor som ännu inte fått sina slutgiltiga torn, i Gudow och Levenhagen. De ståtar bägge med provisoriska trätorn. I Gudow är Mariakyrkan en utbyggd romansk byggnad, försedd med en grov strävpelare för att stabilisera föreningen av den ursprungliga delen med tillbyggnaden. Konstruktivt är detta intressant och tydligen tillfyllest. I Levenhagen har man från början byggt med tegel och tydligen fått tag på samma kvalitet i samband med utbyggnaden. Detta gäller dock inte takteglet, som verkar vara av senare datum och dessutom pålagt vid olika tillfällen.

Gudow

Levenhagen

Skillnaden demonstrerar en svensk erfarenhet, att tillgängliga tegelkvaliteter varierar med tid – det är alltid svårt att härma originalet i samband med utbyte eller komplettering. I samband med min utbildning på 1960-talet fick jag därför lära mig att stuva undan ett litet förråd (3 – 5 000 sten) av tegel någonstans i källarutrymmet för framtida behov – det har varit mig till god hjälp genom åren!

Bo Göran Hellers

 

Photo by Karl Fredrickson on Unsplash