I en FN rapport för ett tiotal år sedan konstaterades att “cirka 70% av alla växthusgaser i en genomsnittlig stad är direkt relaterat till samhällsbyggande. Att minimera dessa växthusgaser, att kraftigt reducera nyttjandet av jordens resurser, kommer att kräva radikala förändringar i hur morgondagens samhällen planeras, utformas, byggs och används”.

Vi har redan överskridit klimat- och resurskontot. Det räcker inte med att bli klimatneutral. Samhällsbyggnadssektorn måste bli klimatpositiv! Vi har en skuld att betala tillbaka.

En sak är säker! Dagens fragmenterade byggprocess är inte svaret. I den uppfinner vi hjulet om och om igen. Fokus måste förflyttas från det enskilda projektet till en överordnad industriell designprocess, där det enskilda projektet blir en del i en kontinuerlig utveckling. En process där varje projekt kan bidra till att successivt reducera nyttjandet av jordens resurser och minska utsläppen av växthusgaser.

Steget från projektfokus till en kontinuerlig utvecklingsprocess är i sig en radikal förändring. En industriell designprocess innebär även en radikal förändring i hur vi arbetar och hur vi måste organisera våra verksamheter. Att inte börja arbeta utifrån ett vitt papper utan från en plattform. Att det finns en organisation som säkerställer att förbättringar och nyvunnen kunskap inte stannar i det enskilda projektet. Att dessa tas om hand och förs vidare till nästa projekt.

I Japan har det traditionella hantverkskunnandet förts vidare och utvecklats genom århundraden. Ett exempel är den mycket avancerade snickeriteknik som möjliggör demontering och återuppbyggnad av träkonstruktioner. Detta hantverk är idag alltför arbetskrävande och riskerar att försvinna. Samtidigt kan vi idag se hur de raffinerade knutpunkterna industriellt kan fräsas fram ur trämaterialet. Balkar och pelare kan snabbt och enkelt sättas samman på arbetsplatsen likt ett pussel. Gränssnitten är standardiserade, inte slutprodukten. Den fantastiska precisionen innebär att knutpunkter och andra detaljer kan lyftas fram och synliggöras. De blir en del av upplevelsen, känslan och arkitekturen! Och ett gammalt hantverk kan räddas.

“Om den industriella designprocessen kan dra lärdom av sådan gammal visdom kan vi dra mycket nytta av den” säger den världsberömde japanske arkitekten Kengo Kuma. Föränderligheten sker nu i allt snabbare takt. Kanske är det just det lätt monterbara, det lätt demonterbara som är det mest hållbara över tid? Det cirkulära. Det industriella. Det magiskt vackra.

Tomas Alsmarker, civilingenjör/tekn.lic med en passion för hållbar utveckling och för konsten att bygga i trä

www.talsmarker.com

Foto: Nachelle Nocom / Unsplash