Sara Haasmark och jag gick i samma klass på mellan- och högstadiet och var under ett bra tag bästa kompisar. Vi pluggade tillsammans ibland, mest larvade vi oss. Sara gick vidare i utbildningen och jag gick vidare ut i världen.

En gång skickade jag henne en bild på hur det såg ut där jag flyttat till i Kanada, år 1988. Jag skickade ett fotografi på en grusväg som skar mitt bland kolossala träd i en tjock skog. 25 år senare återvänder jag till denna samma plats – grusvägen är kvar men inte träden. Tusentals hektar av gammal skog jämnad med marken.

Ett tag återvänder jag till Sverige och jag och Sara träffas igen, ungefär 25 år efter mellanstadiet. Vi är på väg till småbarnsmammaliv och Sara berättar att hon vill jobba med något annat än det hon redan gör, något bättre för världen. Och så, under hela mitt första barns år får jag presenter från Sara – tygblöjor och organiccotton-kläder. Det var mina bästa blöjår, hela vardagsrummet dekorerad med torkande ljusa tyglappar. Sen med barn nummer 2 blev jag lat och bidrog istället till en mängd svällande nedkissade silikon knölar i soporna.

Sticknot; Ibland när man befinner sig i ett nytt ögonblick till ett minne inser man hur mycket hunnit hända på så kort tid. Hinner vi rädda världen? Vart är vi idag?

En toarulle är lika med ett helt träd! halvskriker jag en självuppfunnen fakta åt ingen som vill höra. Mest är jag irriterad att jag måste ställa mig upp för att hämta en ny rulle. Om vi en gång fnös åt trädkramarna när skogarna ännu tycktes oändliga kan vi försöka låtsas åka snålskjuts på sommarsäsongens trädplanterare. Åtminstone gör NÅN nåt åt saken. Skönt.

Men det räcker inte. En och samma trädart eller kanske tre trycks in den upprivna marken i rader som en själslig promenad genom skogskyrkogården. En och samma eller kanske tre trädarter lockar inte mångfalden av en tidigare tillhörande uråldrig skogsliv.

Däremot lockas barkborren och som en svart slöja smaskar de i sig våra ynkliga inkuberingsfödda träd som inte uthärdat tusenåriga klimatförändringar, vilddjur och insekter. Vi kan inte producera fram en ny äkta skog för hand. Vi kan inte. Vi måste sluta tafsa på skogen helt och hållet. Helt enkelt. NU.

Jag är ingen ingenjör. Jag följer ingen politisk uppfattning, religion eller organisation. Men jag måste säga att Samhällsbyggarna som forum är för mig en dörröppning. För jag ser, att vi är många i ett gemensamt ansträngande för en bättrad värld. Häftigt Sara.

 

Text och bild Miya Cuzner