Kackerlackorna bor med oss. Jag har sett dem som små pyttebäbisar till stora bjässar och jag ryser till varje gång jag ser en, men dödar bara nån om jag orkar bry mig.

Man måste ta dem framifrån. De springer som racerbilar – först en bit framåt o sen snabbt till sidan åt ett annat håll. Det är de första få stegen framåt som man ska satsa på annars missar man dem garanterat. Jag har anat att de gillar att gå till samma ställe också, vanligtvis i ett hörn eller bakom kylskåpet där de har de sina egna parkeringsplatser.

Godzilla bodde i ett hål på väggen i badrummet. Hennes antenner stack ut och viftade i slowmotion hela dagarna. Jag antar att hon gick ut på nätterna över golvet till köket och åt. Vi gav henne lite brödsmulor utanför hålet så vi skulle slippa råka på henne. Jag såg aldrig hur stor hon var men enligt tentacklerna måste hon varit stor som hela min tumme. Hon kvävdes ihjäl när farmor kom på besök och täppte igen hålet med blött toapapper. När Godzilla dog kom maffian. Plötsligt dekorerades vardagsrumsväggen med kackerlackor som gömt sig hittills, nu kaxiga och uppkäftiga. Pakten med Godzilla var bruten och nu var det krig. Vi flyttade snart ut.

Giftet som dödar dem har jag prövat. Man lämnar en klick kräm i husets hörn o kanter, de äter smeten och inom en vecka dör de. Hinner de lägga ägg dör även äggen och då slipper man flera generationer av multipla släktträd. Jag har sett dem krypa långsamt och förgiftade tills de välter över på rygg och sprattlar med sina krokiga ben i luften i flera timmar, en hel dag. Sen ligger det stela kroppar här o där tills man sopar upp dem. Och lukten. Det är nåt med krämen som ger en svag permanent kackerlackas dödspendeldoft.

Den mest otroliga gömstället jag hittat är i ugnen, tryggt fastklämda mellan ugnens dubbla glasskivor, springandes frenetiskt runt inuti när ugnen värms upp och sen sprnger de ut åt alla håll när det blir för hett. En tog sig kravlande ut med brända kroppsdelar och traskade på ändå. En annan ramlade ur frysen och stapplade iväg.

Förutom att de även är vältränade fallskärmshoppare när de släpper taget från väggen och faller en slafsig tre-fyra fladder med sina knapriga, kletiga vingar och kan landa i ens hår – så lyckas jag aldrig förmå mig att köpa giftet igen. Ishiro Honda hade rätt. Efter generationer av generationer av dessa produkter av bekämpningsmedel som finns tillgängliga för vår komfort förvandlas de nog så småningom till riktiga Godzillor ska ni se.

Text och bild Miya Cuzner