Greta Thunberg vill få oss att förstå paniken när det gäller klimatet. Etologen Joakim Forsemalm trycker på en annan larmknapp – kring våra utanförskapsområden.

– Samhällsbyggarsektorn måste vakna. Vi måste förändra vårt sätt att bygga om vi ska kunna bidra till att få bukt med problemen, säger han.

I dag präglas hela stadsdelar av utanförskap och de socioekonomiska klyftorna ökar. Samtidigt ökar den upplevda otryggheten – olika platser i städerna upplevs som osäkra att vistas på bland framför allt kvinnor och barn.

– Vi måste sluta höfta – både när vi bygger nya områden och när vi vill sätter in åtgärder och vill förändra platser och områden med problem, säger Joakim Forsemalm.

– Sett till vilka resultaten blir kan man nästan tro att de som planerar och bygger främst utgått från sina egna upplevelser och mer eller mindre lösa idéer. Det funkar inte. Helhetsförståelse saknas. Och då menar jag från alla håll – varken forskning eller praktik hjälper utvecklingen tillräckligt snabbt framåt.

Tillsammans med Magnus Johansson, forskare i pedagogik, har han skrivit boken ”Evidensbaserad stadsutveckling bortom: urbana anekdoter”, som gavs ut på Dokument press i början av april i år. Han har forskat kring stadsomvandlingsprocesser och jobbar i dag hos samhällsbyggnadsaktören Radar i Göteborg.

– Till exempel är jag själv inte alls rädd när jag rör mig i och kring köpcentret Nordstan i Göteborg. Men många andra känner sig otrygga där. Om jag då skulle utgå från mig själv när jag föreslår förändringar och förbättringar, skulle vi hamna helt snett och missa möjligheten att skapa en tryggare plats där alla vill vistas.

 

Förstå platsen

Hur ska vi göra då?

– Alla vill ha en jämlik och rättvis samhällsbyggnad. Men som bransch vet många inte hur vi ska nå dit. Efter så många år av konstaterade problem borde vi det, menar Joakim Forsemalm.

– I dag är vi på tok för insiktslösa vilket också avspeglar sig i hur våra städer ser ut.

Därför måste vi bygga våra beslut på ett mer grundat kunskapsunderlag, där vi har med fler kompetenser och ett bredare perspektiv.

– I praktiken innebär det att projekten bör kompletteras med bland annat riktigt kompetenta beteendevetare och socialantropologer. Det är en sak att prata med människor om en plats, men vad är det de säger?Vi behöver förstå stadslivet mycket mer som en särskild kunskap. Den kan inte vem som helst arbeta fram. Sedan lägger man samman den kunskapen med all annan kompetens – bland annat ingenjörens, arkitektens och ekonomens – och tar beslut om vad som bör göras just på denna plats.

– Det finns inga standardlösningar utan vi måste titta på varje enskilt projekt, var och ett för sig. Därefter kan lösningarna testas. Gör några saker först, studera sedan effekten för att sedan satsa mer permanent på det som visat sig fungera. Vi måste generellt bli noggrannare och mer strukturerade när det gäller hur vi använder kunskapen.

Joakim Forsemalm har jobbat med denna typ av evidensbaserade stadsutveckling ibland annat miljonprogramsområde Hammarkullen i Göteborg.

– Där jobbade vi på flera olika fronter och förde en dialog med de boende för att ta reda på hur de upplevde sin stadsdel. Sedan samlade vi all kunskap och gav bostadsbolaget förslag på vad de kunde göra. Förutom att skapa aktiviteter som skapar rörelse i området kom man fram till att man ska förtäta kring torget. Detta har man nu med sig i detaljplaneringen.

– Vi måste också vara öppna för att tänka om och prioritera annorlunda. Till exempel kanske en prickmark, det vill säga mark som enligt detaljplanen inte får bebyggas, måste stryka på foten för att förtäta bebyggelsen och på så vis göra att ett område upplevs som tryggare.

 

De ”oönskade” inte problemet

Något Joakim Forsemalm inte tror på för att läka illa fungerande stadsmiljöer är att skapa ”No-go-zones”, där kriminella och ”oönskade” tvingas bort med hjälp av bevakning och av väktare och poliser. Löningen är snarare att befolka plasterutgångspunkt i olika aktiviteter. Vilka de aktiviteterna ska vara måste man ta reda på – på varje enskild plats.

Eller som den erkända amerikanska stadsantropologen William H Whyte formulerade sig no-go-zones:
”Problemet är inte de så kallade oönskade. Problemet är de åtgärder som används för att bekämpa dem”.

Han konstaterade istället att det som fungerar är attfokusera på att göra platser mer intressanta och gästvänliga för människor i allmänhet.

– Det roliga med Whytes idéer är att de går igen även i senare teorier, hos Jane Jacobs och också i UN-Habitats fem principer för hållbar stadsutveckling. De senare var det vi använde som vetenskaplig evidens i arbetet med Hammarkullen. Det var ett sätt att inte bara argumentera, utan att faktiskt räkna ut hur mycket det behövs av olika slags upplåtelseformer eller lokaler i gatuplan. Helt på vetenskaplig grund.

 

Stor nyfikenhet

Även om Joakim Forsemalm känner sig otålig över att man i många stadsutvecklingsprojekt fortfarande chansar på åtgärder istället för att verkligen ta reda på vad som behövs med hjälp av rätt kompetens, så känner han ändå ett visst hopp.

– Jag ser att det finns en stor nyfikenhet på evidensbaserad stadsutveckling och vad den kan ge. Jag tror att många längtar efter att ha nåt att stå på, att få den här typen av kunskap i en vetenskaplig form med statistik och alternativ till åtgärder, säger Joakim Forsemalm.

– Då blir det självklart lättare att ta beslut och förändra. Vi slipper höfta och bara dra till med åtgärder.

 

Text: Pia Runfors
Foto: David Clarke on Unsplash