Sverige slår som bekant rekord i bostadsbyggande men knappast när det gäller goda livsmiljöer. Vi är många som behöver ta en mer aktiv roll för att vända utvecklingen och intressera oss mer för livskvaliteter. Inte minst arkitektkåren.

Det mesta av bostadsbyggandet idag sker i ytterstadens flerbostadsområden. Exploateringstalen ökar med motiveringen att vi ska bygga stad, men det bestående intrycket är knappast stadsmässighet. Snarare torftiga områden med överdimensionerade huskroppar, mörka gator och mycket asfalt. Intrycket förstärks av bristen på parker, grönska och höjdskillnader. Dessutom fortsätter ytterstaden att växa på höjden, vilket sällan skapar förutsättningar för inbjudande livsmiljöer.

Det märkliga är att detta sker utan större debatt, inte heller bland arkitekter. När vi väl debatterar handlar det oftare om bristen på spännande arkitektur eller en försvagad arkitektroll än om livskvaliteter och människors grundläggande behov.

Det som premieras överlag är snarare djärv, nyskapande arkitektur. Arkitekturen jämförs med en konstart vars uppgift är att föra konsten framåt. Den som tvivlar på detta påstående behöver bara se till vilken typ av arkitektur som uppmärksammas, vinner tävlingar och arkitekturpriser.

Problemet är att denna längtan efter det intressanta och konceptuella mest leder till en vurm för fasadarkitektur med udda vinklar och kreativa balkonger. Framför allt leder det bort från det mest väsentliga; hur vi skapar stimulerande och omhändertagna miljöer som möter människors behov. Emotionella värden förtjänar status och ses som objektivt värdefullt i stadsutvecklingssammanhang. Även av oss arkitekter.

Vi tror inte att det är spännande arkitektur som människor behöver mest. Vi tror heller inte att människor mår särskilt mycket bättre av avancerade fasadmaterial eller kreativa balkonger. I stället är det något så enkelt som vackra, inbjudande och grönskande stadsrum som skapar välbefinnande. Här pratar vi om basala principer som en lägre skala, omhändertagna och rumsliga kvarter, vackra parker och gårdar, sammanhängande bebyggelse och en varierad, balanserad färgskala. Vi behöver helt enkelt intressera oss mer för vad arkitekturen gör snarare än vad den är.

Förutom en engagerad, värderingsdriven arkitektkår är vi övertygade om att vägen till humana livsmiljöer är kunniga kommuner med visioner med sikte på mänskliga behov. Utan dessa fortsätter stadsutvecklingen att styras av kortsiktig ekonomi och märkliga föreställningar om arkitekturens roll. Eller icke-roll i samhällsutvecklingen.

Text: Ludmilla Larsson, arkitekt MSA, vvd och delägare Brunnberg & Forshed
ludmilla.larsson@brunnbergoforshed.se

Johanna Gill, arkitekt SAR/MSA och delägare Brunnberg & Forshed Arkitektkontor
johanna.gill@brunnbergoforshed.se

Marika Khodr, stadsutvecklare och varumärkesstrateg, Brand Conversation
marika@brandconversation.se

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 3 2017

 

DELA
Föregående artikelSnabbare matchning till praktik
Nästa artikelHemma hos-labb

Tidningen är samhällsbyggnadssektorns ledande facktidning.

Samhällsbyggaren belyser på ett kvalitativt sätt samhällsbyggnadssektorn. Tidningen utformas i samförstånd mellan branschen och journalister för att nå en hög kvalitet.

LÄMNA ETT SVAR