Ungefär nu skulle Sverige vara en världsledande träbyggnation, enligt den nationella strategin ”Mer trä i byggandet”, som regeringen upprättade 2004.

Om vi lyckats?

– Nja, inte riktigt. En finanskris kom emellan. Men vi står mitt i genombrottet och kan vara där om bara några år, säger Susanne Rudenstam, chef för Sveriges Träbyggnadskansli.

För antalet flerbostadshus som byggs i trä ökar exponentiellt (44 procent 2015, enligt Trähusbarometern), samtidigt som det övriga träbyggandet; skolor, idrottshallar och kontor också ökar i takt med att byggbranschen lär sig använda korslimmat trä.

Den nationella strategin ”Mer trä i byggandet” hade som mål att andelen flerbostadshus som uppförs i trä skulle uppgå till minst 30 procent vid det här laget. I verkligheten utgör de mellan 900 och 1 200 lägenheter i trä som årligen byggts de senaste åren ungefär 10 procent av marknaden.

– Redan 2020 torde marknadsandelen ligga på 20 procent och närma sig 3 000 lägenheter, säger Susanne Rudenstam och hänvisar till de stora investeringar som görs just nu. Enligt Danske Bank, som ifjol analyserade marknaden, har drygt 800 miljoner nya kronor investerats i fabriker för industriella träbyggnadssystem runt om i Sverige. Lindbäcks Bygg inviger i sommar en ny fabrik i Piteå, som ska fördubbla företagets produktion av lägenhetsmoduler.

Liknande satsningar ser vi hos Eksjöhus, som ifjol investerade 100 miljoner kronor i en ny modulhusfabrik, hos Martinssons som investerat i en ny linje för korslaminerade träskivor till väggar i flerfamiljshus i trä, hos Derome, hos BoKlok och hos Moelven, som också investerar i ökad produktion. Också småhusfabrikanter, som Götenehus och Myresjöhus, investerar och utvecklar system för att bygga högre hus.

– Just nu har alla trähusfabrikanter sprängfulla orderböcker, så effekten av alla investeringar ser vi under 2018 och 2019, säger Susanne Rudenstam.

Varför just nu, kan man fråga sig?

– Ja, det finns studier som pekar på att upp till 80 procent av alla koldioxidutsläpp som en byggnad står för sker under byggprocessen. Samtidigt står byggbranschen för cirka hälften av de totala koldioxidutsläppen i världen, att jämföra med flygindustrins mycket uppmärksammade 2,5 procent.

Trä är det enda förnybara byggnadsmaterialet, medan alla andra handlar om ändliga resurser. En kubikmeter trä motsvarar ett ton koldioxid. En lägenhet på omkring 70 kvadratmeter består av 15 till 20 kubikmeter trä och står enligt Näringsdepartementets uträkningar för minst 15 ton mindre koldioxid i atmosfären jämfört med ett nybygge i ett annat material. Det motsvarar koldioxidutsläpp från cirka åtta års bilkörning för ett svenskt normalhushåll.

– Valet av byggmaterial blir således långt viktigare nu, då vi ska bygga 70 000 bostäder om året under tio år, än under den långa period då det bara handlade om 20 000 bostäder per år, säger Susanne Rudenstam.

Men för att nå statsmakternas eftersträvansvärda 30 procent träbyggande måste det till ytterligare förändringar, främst en ökad kunskap om att bygga i trä – våra arkitekter, ingenjörer och byggföretag vet helt enkelt inte hur man gör. Det behövs också ett starkare miljöfokus vid upphandlingar – till exempel kunde staten, landstingen och kommunerna bli beställare med högre miljökrav.

Sverige har 290 kommuner. För närvarande har mellan 20 och 30 av dem en träbyggnadsstrategi, vilket är alldeles för få, enligt Susanne Rudenstam.

– Idag skriver de flesta kommuner förfrågningsunderlag inför nya byggprojekt som är helt anpassade till betongindustrins villkor. Jag anser att kommunerna måste öppna upp för konkurrens från träindustrin. Det skulle dock innebära att frångå ganska stelbenta byggnormer och istället efterfråga funktionsbaserade offerter. Och det verkar finnas en stor tröghet i systemet i det avseendet.

I några framsynta kommuner har det dock fungerat väl. Susanne Rudenstam lyfter fram Skellefteå och Skövde som goda exempel. I Skövdes Frostaliden byggs just nu nästan 400 bostäder i trä av en uppsjö av träbyggnadsunderleverantörer. Bäst i landet är Växjö, som upprättade sin träbyggnadsstrategi 2005, och där 60 procent av nybyggandet idag är i trä.

– Växjö har lyckats gifta samman industrin, akademin och politiken till en fruktbar enhet som idag har betydelse både för stadens arbetsmarknad och dess besöksnäring. Och man har haft otroligt många internationella delegationer som vill komma och lära hur man går tillväga.

Förutom miljöskäl finns alltså också näringspolitiska skäl till att satsa på trä. Exakt vad en orientering mot träbyggnad innebär för den lokala arbetsmarknaden och den lokala ekonomin vet ingen riktigt. Men Susanne Rudenstam exemplifierar med Lindbäcks Bygg i Piteå, vars nya fabrik förväntas öka antalet anställda från 260 till 400.

– För en stad av Piteås storlek har det förstås en stor betydelse. Det svenska träbyggandet finns utanför de stora städerna – nära råvaran i Norr- och Västerbotten, längs norrlandskusten och i Småland. Det är en industri där lokala bolag kan ta monteringsuppdragen i tillväxtregionerna, vilket skapar ännu fler jobb på landsbygden.

Enligt träförespråkarna går det mesta – om än lätt försenat – åt rätt håll. Och vill man sätta raketmotor på utvecklingen ska man lyssna på förra statsministern Göran Persson som förra våren föreslog en ny ultramodern stad i Sverige. Vårt eget Brasilia, fast klimatsmart. Den ska, om Persson får bestämma, byggas helt i trä, vara helt klimatanpassad och ligga söder om Södertälje.

– Ingen är väl förvånad över att jag tycker att det är en lysande idé, säger Susanne Rudenstam. Det skulle bli en fantastisk skola för vår byggbransch, turboladda vårt traditionella varumärke som samhällsbyggarland och sätta Sverige på klimatkartan. Internationella delegationer skulle vallfärda hit för att se och lära.

Text: Patric Elmén

Publicerad i Samhällsbyggaren nr 2 2017